I feel like a puzzle in which some parts are missing. And I’m not even sure what picture it should become.

Ibland måste man få stanna upp. Det gjorde jag. Med en oerhört saknad livlig vän. Där låg vi mitt på gatan, trots minusgrader och mös. Jag har saknat filuren något fruktansvärt och fortfarande när jag öppnar min dörr förväntar jag mig att få se ett glädjeryck. Jag trodde att jag var redo för att faktiskt ta någon under mina vingar, bara det att mina vingar fortfarande vill flyga långt och mycket. Insåg det bästa för bådas skull vilket inte alls var lätt. Men jag har turen att inte behöva köra alltför långt för att besöka mitt gryn. Jag behövde träffa henne en stund för att komma bort från alla måsten, alla obesvarade samtal, mail och SMS. Jag vet att jag är en dålig vän i dessa tider, jag kommer bättra mig. Har aldrig tidigare förstått folk som vill ha fler timmar på dygnet, men nu ber jag också om fler. Jag hinner inte med, känns som att jag istället går isär. Så ha lite tålamod, jag kommer komma på rätt spår igen. Jag & J ska bara komma ifatt och för att sedan komma på banan igen. Med lite vilja går allt. Tills dess ska jag försöka plocka ihop alla bitar, pussla lite och hinna med både jobb och skola. Men jag har mycket kul att se fram emot och det är värt att kämpa lite extra för.

20131203-222549.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s