Att känna sig välkommen är en sak som jag värderar högt. Efter två samtal igår var lätt att somna med ett leende på läpparna. ”Du är alltid välkommen här, det vet du!”  Nu ser jag ljuset i tunneln och jag vet att snart, snart får jag pussa på mina killar igen. Rida den bästa tölt jag känt i hela mitt liv och känna mig hemma. Om så bara för ett litet tag. Jag tror på ödet, det gör jag. Jag har bara inte tid för det ödet försöker säga mig just nu. Det kommer en tid då jag också kommer vara tillfreds med mig själv och min situation. Men än så länge biter jag ihop och gör det bästa jag kan.