Natalie 0.1

Dagen innan tenta. Ju mer jag förstår, desto mindre känns det som jag egentligen kan. Likadant som jag känner i ridningen. Ju mer jag lär, desto mindre känner jag att jag kan. Mamma frågade mig igår hur det kändes och jag svarade att jag nog blir underkänd. Så känner jag inför det mesta. Att jag inte duger, att jag inte kan tillräckligt. Att jag inte är tillräckligt framåt, tillräckligt duktig, trevlig, snygg eller allmänbildad. Jag vet att jag måste jobba på det, men det är svårt när man försöker så gott man kan och sen visar det sig att det ändå inte räcker. Klart man börjar tvivla.

Inför sommaren har jag börjat söka nytt jobb på Island, även om Sólhestar ger mig världens bästa känsla i magen vill jag utvecklas. Jag vill lära mig mer och på så sätt få ut mer av min ridning. Uppleva nya platser och lära känna ännu fler trevliga islänningar. Samtidigt vill jag inte lämna ”mina områden”. Jag trivs nere i söder med närheten till Reykjavik och så händer det något lite hela tiden. Egentligen kan man tycka att jag borde se mig omkring, uppleva en annan sida av ön men har jag bestämt mig så har jag. Det svåra är dock att hitta ett jobb som jag känner; HIT VILL JAG! Jag har fått erbjudanden, men det har inte känts helt 100 i magen. Och när jag väl tar kontakt med gårdar jag vill vara på, har jag så svårt att sätta mig själv i god dager. Man får faktiskt skryta, jag vet att det jag gör är bra. Jag vet att jag inte är helt bakom flötet när det gäller varken ridning eller islandshästar. Har bara så svårt att bevisa det för andra. Att jag duger, att jag hade varit en tillgång för dem. Efter tentan ska jag köra på i 110%, jag ska ha ett drömjobb i sommar. Jag ska lära mig saker som personer betalar stora pengar för och få uppleva Island från hästryggen ännu en sommar. 

10689911_10152669625715138_6675628983037507126_n

Stígandi, fine fine Stígandi. Jag hade gjort vad som helst för att få borra ner ansiktet i hans fluffiga man. Det är precis som om han förstår mig och ser när jag inte är helt hundra. Precis som Drápa alltid gjorde. De stod tålmodigt och tröstade. Ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna alla fina minnen, hästar, upplevelser och människor där borta på ön. Kanske var jag snäll i mitt förra liv, kanske är det karma.

Annonser

4 kommentarer

  1. Anna-Karin Penzo · januari 15, 2015

    Jag hejar på dig😍

  2. Malin Eriksson · januari 15, 2015

    Så känner vi alla någon gång i livet. För vissa bara enstaka tillfällen, för andra är det återkommande. Du ÄR bra, klok, generös, vacker och helt enkelt den fina Natalie som bara du kan vara! Låt ingen, ingen, inte ens du själv, få dig att känna något annat! En stor kram till dig

    • Natalie Eriksson · januari 15, 2015

      Tack för dessa ord Malin <3 Du lättade upp humöret en hel del. Saknar dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s