Agria skrev för någon dag sen på deras fb-sida att ”hästmänniskor mår bättre än människor som inte rider”. Jag håller med till hundra procent. Utan min häst och hobby hade jag inte funnit ro på samma sätt som jag gör när jag tillbringar tid med hästen och stallkompisarna. Det händer ofta att jag sitter på Vilda och känner mig alldeles lycklig och salig för att jag får sitta på hennes rygg. Och glädjetårarna som kommer helt spontant efter en lyckad passläggning eller en ökad tölt som känns i hela kroppen. På senaste känns det som att vi har börjat dansa ihop, utan något i handen går hon i ren tölt i ett snabbt tempo och mina mungipor fastnar uppe vid öronen.

I måndags när jag var på ingång till mammas lägenhet med tårarna sprutandes hörde jag mamma säga att ”det är tur hon har hästen” och det ligger mycket i det. Måndagen var sorgens dag och fortfarande sprutar tårarna när jag inser att min fluffiga vän inte längre finns med oss. Att kunna komma ut till stallet och släppa allt har hjälpt mig  bearbeta detta. Vilda ger mig så mycket glädje, precis som Twister gjorde och är så glad att jag har henne! <3