Vet inte hur många gånger jag plockat upp mina bitar och satt dem på plats igen. Har också tappat räkningen på hur många gånger min mamma & mina vänner gjort det.

Man känner precis när hjärtat brister, alla nerver fryser till och tårarna bränner innanför ögonlocken. Hulkandet är så nära och bägaren rinner över precis när som. Kommer ihåg det som igår, vi körde till flygplatsen och på vägen mellan Selfoss och Keflavik kom vi fram till att vi inte skulle ha något förhållande på distans. Resten av resan var jag tyst och i huvudet såg jag allt jag förlorar. Chansen att vakna upp bredvid honom, att kunna somna på hans bröst eller bara kolla på engelska humorserier som han tycker så mycket om. Hans fina familj och deras fina avel av islandshästar. Men mest såg jag hur jag sakta men säkert kommer att förlora honom… Höll god min tills dess att jag checkat in bagaget sen började tårarna spruta. Kastade ner allt jag ville ha från tax-freen (inklusive en shot som jag sänkte inne på toan, i tron att den skulle göra allt bättre..) och hittade sen en bänk som jag satt på tills jag skulle gå till flyget. Det var krokodiltårar som kom och folk började trösta mig (hur fint?). Resten av hösten sörjde jag. Ingen pojke var god nog då jag visste vad jag hade kunnat ha, om jag bara bott på en annan plats, i ett annat land.

Sen kom våren och jag fick upp ögonen för någon igen. Var skönt att jag kunde känna så men de första gångerna vi sågs kändes det fel i magen. Det var fel person framför mig. Kändes enda ner i benmärgen! Intalade mig att ge det ett försök vilket gick okej tills dess att det var dags för mig att lämna igen.. Till mina drömmars ö.

Att vi träffades under sommaren var inte särskilt otippat. Frågan var inte om utan när. Och så kändes det som att inget hänt, att jag inte träffat någon emellan och som att vi sågs för någon vecka sen. Hemtamt. Jag som inte ens gillar att tälta hade kunnat göra det hela sommaren med det sällskapet.

Sista gången vi sågs visade jag upp gården och alla knäppa djur. Skönt med sällskap, att va ensam och vakta gården va inte min melodi. Vi hängde och allt kändes så naturligt. Tills dess att det va dags att sägs hejdå på riktigt (skulle åka hem två dagar senare!) och han säger: ”vi ses nästa sommar, Nat!”. Nu börjar den sommaren närma sig och jag måste erkänna att det känns jobbigt att inse att jag inte kommer tillbringa den där, med honom, på hästryggen, på Sólhestar.. Den där förbannade ön är fantastisk men fängslade! Åk aldrig om du inte är beredd på att bli beroende.

En kommentar

  1. Mimmi · februari 16, 2016

    Tungt inlägg, men väldigt fint <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s